Jag var lite sugen på att sticka till Kulturhuset imorse. Bang hade tusen grejer på agendan där, och jag ville vara med och verka världsvan och engagerad. Det blev inte så. Ringde istället upp min orienterare och bad honom guida mig till en cool affär, sådär på distans. "Du ska över en bro. Kommit över den? Gå två gator till. Genom en galleria. Gå runt huset. Kolla efter skylten. Ser den? Bra." Det kanske inte är ett överflöd av vuxenpoäng till mig, men iallafall bättre än om jag tvingats ha gps på telefonen och vanka av och an som en sämre turist. Hände för övrigt när jag skulle hitta till lägenheten. Google maps bråkade, så jag gick fram och tillbaka framför T-baneöppningen cirka sju (7, VII, jättemånga) gånger innan jag fattade var jag skulle. 

 

På vägen hem hamnade jag som av en slump inne på Akademibokhandeln. Böcker är kul, kontorsmaterial är roligare. Gick med funkig musik i öronen, diggade lite, hade spaceat ut. Blev avbruten i mitt ickeläge av applåder av fler än 40, färre än 100, människor. "Tack tack, jag är också förvånad över att jag hittat hit, men.. Jaha, inte applåder till mig.." Hade kommit i perfekt tid för Gudrun Schyman att prata feminism och politik. Hon är en cool kvinna. Cool och smart och rolig, och alldeles perfekt för att jag skulle känna som att jag engagerat mig åtminstone lite under dagen (även om kanske mest slump..). 

 

 

Väl hemma hamnade jag på balkongen. Vårkänslor i magen, palmer bredvid och en pipa i munnen. No worries, mor. Ingen tobak, eller någonting alls faktiskt, i. Bara en väldigt fin present som luktar vanilj och känns som kärlek.

 

Varför blir jag alltid skrivglad när jag hamnar en massa mil ifrån mina nära? Ha, retorisk fråga, jag vet svaret. För att jag inte har samma möjlighet att snacka hål i huvudet på dem, och därmed missar att delge minsta detalj. Som man ju måste, dooh. Jag har hamnat i Stockholm, som varken ligger nära Helsingborg, Växjö eller Sydkorea. För att göra en kort historia kortare: jag är tillbaka i bloggosfären, om så bara för några veckor.

 

Stockholm är, efter 24 timmars granskning, okej. Kollegor är glada, tunnelbanan går snabbt, sängen är bred. Sånt är bra. På minussidan: många mobilzombies, få skånska tolkar, sängen är (för) bred.

 

Jag är inte riktigt van vid att inte känna mig hemma på ett ställe, men gissar att det är Växjö som gjort en bortskämd under åren där. Det är svårt att inte känna sig bekväm på en plats mindre än ens näsborre. Här är jag en ganska liten människa. Lätt att tappas bort i lämmeltåget av svarta kappor. Tur då att jag hittade en finfin guide idag. Jag tar två tunnelbanor (säger man ens så? T-banan, är det coolt och rätt att säga?) till jobb, varav den andra idag var försenad pga anledningar. Vojne och hujedamig, försenad första dagen på jobbet. Kan jag hoppa på någon annan vagn kanske? Mitt i mitt oroliga trampande fram och tillbaka och hysteriska funderande ser jag en ensam förståndshandikappad tjej med en datorskriven, väldigt vällaminerad lapp i handen. Norsborg stod det på den, slutstationen också jag ville mot. Där var vi på perrongen, lika förvirrade båda två för att den jäkeln inte ville komma. För varenda tunnelbanetåg som kom och gick tittade hon konfunderat på det, lyfte sin lapp och jämförde texten på tåget med den på lappen. "Nej", såg hon ut att tänka, "Norsborg stavas inte Sätra, då är det inte det här heller". Och för varenda tunnelbanetåg som kom och gick studerade jag henne noga. Gick hon på, ja då måste det vara rätt för mig också. Och nog förde hon mig rätt alltid. Ska leta efter henne imorgon också, kanske tackkramas lite.

 

Det var dagens solskenshistoria. Tror jag. Att komma 25 minuter sent första dagen klassas kanske inte inom solskenskategorin. Men tjejen var underbar, och jag måste nog köpa lamineringsmaskin.